År 1300 fanns ungefär tjugo städer i kungariket Sverige. De flesta hade vuxit fram under 1200-talet. Visby, Kalmar och Stockholm var troligen de enda städerna med fler än tusen invånare. Städerna var administrativa centrum för staten och kyrkan, men framförallt en plats för utbyte av varor. Järn, koppar, skinn och trä såldes och skeppades iväg till hamnar på kontinenten. Kläder, salt, vin och lyxartiklar importerades.
Staden styrdes av fogde, borgmästare och råd. De ansvarade för att lagar och regler efterföljdes och att korrekta mått, vikter och mynt användes. Fogden var kungens ombud i staden, medan rådet bestod av sådana som ägde mark i staden. Borgmästarna var oftast en av rådsmännen.
Kungamakten lockade handelsmän och hantverkare till städerna genom att erbjuda dem privilegier (förmånliga rättigheter). Många tyskar invandrade därför till de svenska städerna. Det skulle efter en tid innebära att den tyska handelsorganisationen Hansan i praktiken styrde över vissa av de svenska städerna.
De första universiteten I slutet av 1400-talet kom två nyheter till Sverige som skulle förändra hur kunskap spreds. Sedan 1100-talet hade svenska kyrkoföreträdare och stormän rest söderut för att studera vid de första europeiska universiteten i till exempel Bologna, Paris och Oxford. Alla dessa sköttes av kyrkan. Det var huvudsakligen teologiska och filosofiska lärosatser som lärdes ut. Med påvens godkännande grundas år 1477 Skandinaviens första läroanstalt för högre utbildning, Uppsala universitet. Där undervisades i filosofi, juridik och teologi av lärare som studerat utomlands.