Talk:Magnus Bäcklund

Raquettes Article on him

Magnus Bäcklund.

Värmland, som skänkt Sverige så många söner av ädelt sinne och rik begåvning, varigenom de gjort sitt land ärat och känt, skänkte ock åt vår mission denne dess utomordentligt rikt begåvade och trogne missionär. Han föddes den 12 december 1866 i Alstakan, Gunnarskogs socken, där han växte upp i mycket torftiga omständigheter. I allra tidigaste år måste den lille Magnus bidraga med sin späda kraft att ur mossar och stenbackar uttvinga det dagliga brödet åt sig och sina syskon. Dessemellan arbetade han vid hyvelbänken hemma i stugan. Efter en tid fick han anställning som snickare hos firman Östlund & Almqvist i Arvika. Detta var det första steget ut i världen.

Redan i tidiga år fann han sin Gud, och bottenärlig som han var till sin natur, blev det för honom intet val, när han senare ställdes inför en sådan livsuppgift som den att bliva sin Herres vittne bland hedningar och muhammedaner. Understödd av missionsvänner i hembygden, strävade han sig igenom Missionsskolan under åren 1889-92. Men var det "sträva", när det gällde den ekonomiska sidan, så var det "flyta", när det gällde studierna. Den främste i sina skolämnen, hade han ändå alltid tid nog för andra allmänbildande studier, som icke ingingo i skolans läsplan. Så studerade han under denna tid tyska och franska språken samt grekiska, och även detta sistnämnda så grundligt, att han sedermera vid en resa t. ex. visade sig mäktig att använda detta språk som konversationsspråk. År 1892 kallades han av Svenska Missionsförbundets konferens till missionär och fick därefter ägna ytterligare ett år åt studier vid skolan i den då nyligen inrättade missionsklassen.

Efter att en tid ha ägnat sina unga krafter åt andlig verksamhet i södra Småland och på Öland som en förberedelse till det hårda muhammedanska fält, för vilket han var bestämd, avreste han från Sverige med Ost-Turkestan som mål på eftersommaren 1895. Men till följd av tillstötande hinder, ankom han icke till Kaschgar förrän i juni följande år. Här grep han sig an med det nya språket. Visserligen hade han redan i Sverige och ytterligare under uppehållen i Tiflis och Bokhara studerat en med ost-turkiskan besläktad dialekt, men denna visade sig vara så väsentligt olika den ost-turkestanska dialekten, att det blev som att börja från början igen. På den tiden fanns inga läroböcker till ledning vid dessa studier, men Bäcklund gjorde ett första försök med att sammanfatta och nedteckna det viktigaste av språkets lagar efter hand som han själv tillägnade sig det. Redan efter två år hade han ett utkast färdigt till en liten grammatik, som ehuru ofullständig och haltande, blev till vägledning och stor hjälp för andra missionärer för en lång tid framåt. Vidare Översatte han första delen av Norlén och Lundgrens Bibliska historia för folkskolan, ett arbete, som nu är tryckt och läses i skolorna och sprides bland folket. Så skänkte han oss några sånger av stort värde samt hade före sin bortgång redan samlat över 6,000 ord till en ordbok.

Till följd av de omständigheter, som då voro rådande på fältet, nödgades emellertid även han ägna en betydande del av sin tid åt sjukvården, ehuru han själv till en början ansåg sig mindre skickad därtill. På hösten 1898 reste han hem till Sverige och blev då i tillfälle att under ett års tid sysselsätta sig med medicinska studier med den vördade och för missionärernas utbildning så varmt nitälskande professor Ribbing som Iärare. Vid återkomsten till fältet, vilken till följd av boxaroroligheterna blev fördröjd till hösten 1900, upptog han med nytt intresse arbetet bland de sjuka. I detta liksom annat strävade han efter grundlighet, och under den korta tid, som förunnades honom i denna gärning, kunde han genom sin med försiktighet intimt förenade klara omdömesförmåga glädja sig åt en städse växande framgång och folkets alltmer ökade förtroende. Detta var så i ögonen fallande, att folk, som annars är i stånd att se så litet som möjligt av missionens välsignelse eller helst helt och hållet anse detta verk, om icke skadligt, så åtminstone onyttigt, måste erkänna det. Vid den åsyftade tiden stod Bäcklund jämte en missionssyster alldeles ensam om sjukvården och för övrigt hela muhammedanmissionen på fältet. En tysk orientalist, som då reste för studieändamål i dessa trakter, har sedan i sina publikationer ansett sig ha anledning till en rätt skarp kritik över missionen i allmänhet, men inför Bäcklunds personlighet och arbete nödgades han anslå en annan ton. Bäcklund betecknas som en den mest plikttrogne, intelligente och oegennyttige man, vilken svenskarna hade att tacka för det anseende och förtroende, de ägde hos befolkningen. "För mig", säger samme författare, "var han genom sin rika erfarenhet, vilken han på ett oegennyttigt sätt ställde till mitt förfogande, av stor nytta." Och det måste envar, som kände Magnus Bäcklund, betyga, att den tyske professorn icke misstagit sig, när han talar om hans oegennytta. Och det var i hög grad delta fina karaktärsdrag, som gjorde, att han var föremål för allas aktning och kärlek. Ett annat lika gott drag sågo vi även hos honom, nämligen hans ödmjukhet. Ehuru han i begåvning och kunskaper stod långt framom oss alla, syntes han aldrig en enda gång veta om det själv. Alltid var han redo att sätta sig på lärjungens bänk, och intog han i förhållande till kamrater, som ofta skedde, den undervisandes plats, så skedde det alltid i en sådan anda, som han stundom själv gav uttryck åt, när han sade: "En hinner ju mera med ett, en annan med ett annat. Nu ska' vi hjälpas åt med det här."

Bland dygder i denna ädla karaktär stå ännu tvenne outplånligt inristade i minnet hos oss, som stodo honom nära, nämligen hans innerliga kärlek till och omsorg för sina syskon och gamla föräldrar samt hans barnsligt enfaldiga gudsfruktan.

I början av juni månad 1903 föll skuggan av den annalkande döden över hans väg, då han insjuknade i en häftig tarmtyfus, som han ådragit sig under sitt trägna arbete bland de lidande. Den 26 i samma månad löstes hans ande från jordens tvång. Stoftet gömdes av trogna vänner i ett hörn av den kinesiska gravgården i Kaschgar, och några år senare utmärktes den värderade medarbetarens, den trofaste vännens, den käre broderns viloplats med en minnessten, i vilken hans vänner med egna händer inhöggo hans namn till ett vittnesbörd för kommande släkten. --Jeremy White 23:46, 8 November 2007 (UTC)